Ur smärtan föds sann konst

Så lyder ett gammalt talesätt. Jag måste nog till stor del hålla med. För när är det vi blottar oss som mest och visar våra innersta känslor? Smärtan är en av det starkaste känslor som tar tag i vårt innersta och har man tvingats glänta på den dörren så öppnar sig en helt annan värld. Först som en oändligt djup brunn du tittar ner i för att sedan fyllas med friskt vatten som ger dig styrka, mod och en känsla att behålla dörren på glänt men till ett annat rum. Där föds konsten och behovet att skapa och vara kreativ och att plocka fram det innersta i våra känslor.

Så är också fallet med mig. Efter att varit sjukskriven i snart fyra år har det under tiden byggts på ett behov att få uttrycka mig i alla möjliga former i allt i från järnsmide, trädgårdsplanering, växthusbygge, akvarellmålning, glashantverk och säkert mycket mer som varit ett uttryck för mitt skapande behov.

Många av dessa skapelser kommer att dyka upp här på bloggen har jag en känsla av i rätt tillfälle.

Till sist, en liten "biverkning" som också kommer ur smärta är att ödmjukheten, uppriktigheten och sanningen. Idag hymlar jag inte med mina känslor och håller inne på nåt jag tycker och tänker utan är rak och ärlig. Jag gör det jag vill vare sig det ibland kan verka konstigt eller utan för "ramen" på hur en 40-årig kille skall vara, på gott och ont kanske men det får ni ta. Så det så!